Mentala koncept

Var börjar och slutar egot? Vilka gränsdragningar löper längs självets uppfattning till jaget?

Egot är en flytande gräns mellan det vi uppfattar som ”jag” och allt annat. Det börjar där vi identifierar oss med tankar, känslor och upplevelser och slutar där den identifieringen bryts – exempelvis i djupa meditativa tillstånd, vid starka emotionella upplevelser eller genom insikter som ifrågasätter självet.

Självet kan ses som din personliga identitet, det finns i dina tankar, minnen, känslor och kroppsliga upplevelser. Det är ”du” som upplever världen.

Jaget skulle kunna vara den upplevda mittpunkten av din existens – den som tänker, känner och upplever världen. Det är den röst i huvudet som säger ”jag”.

Men vad är det egentligen? Och hur sker gränsdragningen mellan dessa mentala konstruktioner?

Enligt min uppfattning är ovanstående begrepp illussioner skapade av oss själva – möjligtvis användbara i någon mening men inte nödvändigtvis särskilt verkliga. Där psykologiska benämningar namnger något vi inte förmår att förklara i större utsträckning.

Sammankopplingsstycket för egot, jaget och självet är enligt mig – medvetandet. Ytterliggare ett abstrakt substantiv som står ur subjektiv bedömning.

Så nästa kluriga fråga lyder – var börjar och slutar medvetandet? Flummigt? Så vad säger vetenskapen?

Var börjar medvetandet?

Det beror på hur vi definierar det:

• Neurovetenskapligt kan vi säga att medvetandet uppstår i hjärnan genom komplexa neurala nätverk och elektrisk aktivitet. Men exakt hur och var detta händer är fortfarande ett mysterium.
• Fenomenologiskt börjar medvetandet i det ögonblick en upplevelse uppstår – exempelvis när en tanke, en känsla eller en perception blir ”medveten”.
• Metafysiskt kan vissa traditioner hävda att medvetandet är grunden för all existens – att det inte ”börjar” någonstans, utan alltid har funnits.

Var slutar medvetandet?

• När vi sover djupt utan drömmar verkar det som att medvetandet upphör, men vi vaknar upp och fortsätter som om det varit pausat.
• Vid döden verkar det sluta ur ett individuellt perspektiv, men vad händer därefter? Är medvetandet en produkt av hjärnan och slutar med den, eller är det något större som fortsätter?
• Om vi ser medvetandet som en fundamental aspekt av verkligheten (som panpsykism föreslår), kanske det aldrig slutar – det förändras bara.

Kanske är medvetandet som en våg i ett större hav av existens: det uppstår, formas, och försvinner, men vattnet (existensen) finns alltid kvar. Eller kanske är det en illusion i sig – men då återstår frågan: Vem är det som upplever illusionen?

Vetenskapen förklarar existensens grundpelare med atomer, dess protoner, neutroner och elektroner – bestående i sin tur av leptoner och kvarkar, men vi stannar där tänker jag..

Frågan kvarstår dock hos mig

Ur vilken komposition av dessa fundamentala beståndsdelar tillsammans bildas medvetandet?

Om vi kan hitta en specifik atomär eller kvantmekanisk konfiguration som garanterat skapar medvetande, skulle vi kunna reproducera det i en maskin – men än så länge är det en öppen fråga. Tror du att vi någonsin kommer att lösa det?